The Nightmare
Jag ska nu berätta om vad jag var med om i fredags, då allting började med en vanlig cykeltur...
Jag och Erik hade bestämt oss för att fara ut och träna med cykeln. Eftersom vi hade hört talas om en runda som gick lugnet-dammen-lyckan på ca 1 mil tänkte vi att de skulle bli lagomt. Så vi började cykla, i ett ordentligt tempo, De va ju ändå ett träningspass! När vi kommit till dammen ser vi att det står en skylt som visar att man kan fara över dammen för att komma till lyckan så vi fortsätter de hållet. Vi kommer in på en fin grusväg där vi cyklar gärnet, upp och ner för backarna, många backar som vi kämpar oss upp för på cykeln eftersom vi lovat varann att inte gå upp för.
Efter ett tag tyckte vi att det va ovanligt långt till stället, men vi fortsatte cykla i hopp om att lyckan skulle ligga bakom nästa kurva, och så tänkte vi även att den som hade sagt hur långt det var troligtvis inte visste exakt.
Efter ca 1½ mil började vi prata om att man kanske skulle vända om men att det isf skulle vara surt om lyckan låg bara just bakom kullen, så vi fortsatte...
Tillslut blev det mörkare och mörkare, eftersom jag har dåligt mörkerseende började jag klaga ganska snabbt på dålig sikt av vägen, då den även hade hjulspår nersjunkit som hade ordentliga kanter som man nästan föll i kull av om man försökte cykla över dem.
Som sagt så blev det bara mörkare och mörkare, men vägen blev också dålig, och tillslut blev det så geggigt att vi var tvungen att kliva av cykeln för att ta oss framåt. Kändes som att klockan var mycket, men eftersom vi varken hade med oss klocka eller mobil hade vi ingen aning om vad klockan var.
Då vi gått en ordentlig bit på kanske ½-1 mil började hoppet försvinna, vi inbillade oss att det var saker i skogen. Vi fortsatte tills vi kom till en korsning, en väg åt vänster (vilket var åt helt fel håll) och en rakt fram som inte var plogad. Det fanns även en liten stuga där, så vi tänkte att det ju borde finnas en snabbare väg till stugan än vägen vi cyklat på, så vi valde vänster väg och gick med cyklarna ca ½ mil till där vi kom till ännu en korsning. Där gick vägen åter igen åt vänster ( vilket fortfarande var åt helt fel håll) och en lite mer åt höger som var oplogad, det stod skyltar men dom gav oss ingen ledtråd. Tillslut säger Erik: - Jag tror det är dags att vända om. och då brast det... Jag var så slut i hela kroppen, både fysiskt och psykiskt, jag kände att jag aldrig i hela mitt liv skulle orka gå tillbaka dom där 2-3 milen vi tagit oss dit på, men vi hade ju ingen aning om hur långt det var till bebyggelse från den andra vägen, så vi hade inget annat val än att vända om...
Efter att vi gått en liten bit kommer vi överrens om att vi måste övernatta i stugan vi tidigare hittat. Om vi inte skulle ta oss in på ett ordentligt sett, skulle vi måsta bryta oss in.
När vi kom fram till stugan skakade hela kroppen av utmattning, men ändå kände man en lättnad av att vara lite trygg. När vi till dörren på stugan märker vi att det är öppet och att det är en stuga med kamin, bord och sängar, tyvärr inget mjukt på sängarna men...
Det var riktigt mörkt, man såg nästan ingenting, men vi letade febrilt efter en tändsticka eftersom det fanns massor med ved där inne. men efter ett tags sökande inser vi att det faktiskt inte finns några, åtminstone som vi inte kan hitta i mörkret, så vi sätter oss på ena sängen och försöker hålla värmen, då det var runt nollan ute. Kylan kom krypandes, och tillslut försöker vi värma varandra genom att hålla om varandra, som huvudkuddar har vi varsin vaxduk som låg på vardera bord, men dom hjälpte inte så mycket...
Men genom att hålla om varandra så blev bara en sida av kroppen varm medan man frös om den andra, så det var inte en idé som fungerade.
Eftersom vi bara hade träniningskläder var det inte mycket som värmde oss, men vi hade ju ändå farit ut ganska sent (kl. 19) så vi hade: Mjukisbyxor, underställs-tröja,tjocktröja och varsin huvudbonad, jag hade även tagit med mig en sjal.
Tillslut kom Erik på ett sätt att hålla värmen på och det var genom att dra upp knäna till bröstet och sedan dra över tjocktröjan över benen , som man brukar göra då man var liten och så fick man skäll av mamma då man hade töjt ut tröjan, sedan andades vi ner i tröjan så värmen från vår utandning värmde oss. Vi satt så och halvsov, vi kunde inte lägga oss ner eftersom man då började frysa om ändan. Vi satt ända tills det blev ljust, precis som vi planerat, för att vi då kunde se vägen och troligtvis hade fyllt upp lite energi. Vi hade även fått tag i vatten från bäcken som låg bredvid stugan, vi hade hittat två trocadero glasflaskor inne i stugan som vi sköljde ur och hämtade vatten i.
På morgonen då vi "vaknade" skakade erik som aldrig förr, jag försökte värma honom men han slutade inte skaka. Men vi satte oss på cyklarna ändå för att få oss iväg tidigt. Eftersom det hade varit nollgradigt ute så hade vägen stelnat så det gick betydligt bättre att ta sig fram än dagen innan.
Vi hade ett lugnt tempo eftersom vi inte fick trötta ut oss med tanke på att vi inte hade ätit något. Tillslut började man känna igen lite grejer, som skogsmaskiner, stugor, skyltar med mera, och efter ett tag var vi äntligen framme vid dammen, då kände man en lättnad, vi hade klarat det. Men vi hade fortfarande en bit kvar och hungern hade nu tagit sin plats, orken var inte stark, men hoppet och viljan av att få komma hem levde i en. Det gick otroligt tungt men tillslut var vi hemma! Vi hittade nå äckliga godisar, som jag dagen tidigare faktiskt hade planerat att slänga men inte hade gjort, och fastän dom var riktigt äckliga (tyckte jag tidigare) så var det de godaste jag någonsin hade ätit! det går inte förklara i ord!
Så var våran resa slut, och nu är det ju en sak man skrattar åt men... då man tänker tillbaka...
Ingen mobil, Ingen visste vars vi var och känslan av att varje gång man hade slumrat till och sedan vakna tittat på erik och försökt se om han andades, den bilden och känslan sitter fortfarande kvar... Känslan av att det är hopplöst, endast DU kan göra skillnad, den sitter...
Nu ska jag och Erik äta en omelett, och sedan sova i våran sköna säng <3
Jag och Erik hade bestämt oss för att fara ut och träna med cykeln. Eftersom vi hade hört talas om en runda som gick lugnet-dammen-lyckan på ca 1 mil tänkte vi att de skulle bli lagomt. Så vi började cykla, i ett ordentligt tempo, De va ju ändå ett träningspass! När vi kommit till dammen ser vi att det står en skylt som visar att man kan fara över dammen för att komma till lyckan så vi fortsätter de hållet. Vi kommer in på en fin grusväg där vi cyklar gärnet, upp och ner för backarna, många backar som vi kämpar oss upp för på cykeln eftersom vi lovat varann att inte gå upp för.
Efter ett tag tyckte vi att det va ovanligt långt till stället, men vi fortsatte cykla i hopp om att lyckan skulle ligga bakom nästa kurva, och så tänkte vi även att den som hade sagt hur långt det var troligtvis inte visste exakt.
Efter ca 1½ mil började vi prata om att man kanske skulle vända om men att det isf skulle vara surt om lyckan låg bara just bakom kullen, så vi fortsatte...
Tillslut blev det mörkare och mörkare, eftersom jag har dåligt mörkerseende började jag klaga ganska snabbt på dålig sikt av vägen, då den även hade hjulspår nersjunkit som hade ordentliga kanter som man nästan föll i kull av om man försökte cykla över dem.
Som sagt så blev det bara mörkare och mörkare, men vägen blev också dålig, och tillslut blev det så geggigt att vi var tvungen att kliva av cykeln för att ta oss framåt. Kändes som att klockan var mycket, men eftersom vi varken hade med oss klocka eller mobil hade vi ingen aning om vad klockan var.
Då vi gått en ordentlig bit på kanske ½-1 mil började hoppet försvinna, vi inbillade oss att det var saker i skogen. Vi fortsatte tills vi kom till en korsning, en väg åt vänster (vilket var åt helt fel håll) och en rakt fram som inte var plogad. Det fanns även en liten stuga där, så vi tänkte att det ju borde finnas en snabbare väg till stugan än vägen vi cyklat på, så vi valde vänster väg och gick med cyklarna ca ½ mil till där vi kom till ännu en korsning. Där gick vägen åter igen åt vänster ( vilket fortfarande var åt helt fel håll) och en lite mer åt höger som var oplogad, det stod skyltar men dom gav oss ingen ledtråd. Tillslut säger Erik: - Jag tror det är dags att vända om. och då brast det... Jag var så slut i hela kroppen, både fysiskt och psykiskt, jag kände att jag aldrig i hela mitt liv skulle orka gå tillbaka dom där 2-3 milen vi tagit oss dit på, men vi hade ju ingen aning om hur långt det var till bebyggelse från den andra vägen, så vi hade inget annat val än att vända om...
Efter att vi gått en liten bit kommer vi överrens om att vi måste övernatta i stugan vi tidigare hittat. Om vi inte skulle ta oss in på ett ordentligt sett, skulle vi måsta bryta oss in.
När vi kom fram till stugan skakade hela kroppen av utmattning, men ändå kände man en lättnad av att vara lite trygg. När vi till dörren på stugan märker vi att det är öppet och att det är en stuga med kamin, bord och sängar, tyvärr inget mjukt på sängarna men...
Det var riktigt mörkt, man såg nästan ingenting, men vi letade febrilt efter en tändsticka eftersom det fanns massor med ved där inne. men efter ett tags sökande inser vi att det faktiskt inte finns några, åtminstone som vi inte kan hitta i mörkret, så vi sätter oss på ena sängen och försöker hålla värmen, då det var runt nollan ute. Kylan kom krypandes, och tillslut försöker vi värma varandra genom att hålla om varandra, som huvudkuddar har vi varsin vaxduk som låg på vardera bord, men dom hjälpte inte så mycket...
Men genom att hålla om varandra så blev bara en sida av kroppen varm medan man frös om den andra, så det var inte en idé som fungerade.
Eftersom vi bara hade träniningskläder var det inte mycket som värmde oss, men vi hade ju ändå farit ut ganska sent (kl. 19) så vi hade: Mjukisbyxor, underställs-tröja,tjocktröja och varsin huvudbonad, jag hade även tagit med mig en sjal.
Tillslut kom Erik på ett sätt att hålla värmen på och det var genom att dra upp knäna till bröstet och sedan dra över tjocktröjan över benen , som man brukar göra då man var liten och så fick man skäll av mamma då man hade töjt ut tröjan, sedan andades vi ner i tröjan så värmen från vår utandning värmde oss. Vi satt så och halvsov, vi kunde inte lägga oss ner eftersom man då började frysa om ändan. Vi satt ända tills det blev ljust, precis som vi planerat, för att vi då kunde se vägen och troligtvis hade fyllt upp lite energi. Vi hade även fått tag i vatten från bäcken som låg bredvid stugan, vi hade hittat två trocadero glasflaskor inne i stugan som vi sköljde ur och hämtade vatten i.
På morgonen då vi "vaknade" skakade erik som aldrig förr, jag försökte värma honom men han slutade inte skaka. Men vi satte oss på cyklarna ändå för att få oss iväg tidigt. Eftersom det hade varit nollgradigt ute så hade vägen stelnat så det gick betydligt bättre att ta sig fram än dagen innan.
Vi hade ett lugnt tempo eftersom vi inte fick trötta ut oss med tanke på att vi inte hade ätit något. Tillslut började man känna igen lite grejer, som skogsmaskiner, stugor, skyltar med mera, och efter ett tag var vi äntligen framme vid dammen, då kände man en lättnad, vi hade klarat det. Men vi hade fortfarande en bit kvar och hungern hade nu tagit sin plats, orken var inte stark, men hoppet och viljan av att få komma hem levde i en. Det gick otroligt tungt men tillslut var vi hemma! Vi hittade nå äckliga godisar, som jag dagen tidigare faktiskt hade planerat att slänga men inte hade gjort, och fastän dom var riktigt äckliga (tyckte jag tidigare) så var det de godaste jag någonsin hade ätit! det går inte förklara i ord!
Så var våran resa slut, och nu är det ju en sak man skrattar åt men... då man tänker tillbaka...
Ingen mobil, Ingen visste vars vi var och känslan av att varje gång man hade slumrat till och sedan vakna tittat på erik och försökt se om han andades, den bilden och känslan sitter fortfarande kvar... Känslan av att det är hopplöst, endast DU kan göra skillnad, den sitter...
Nu ska jag och Erik äta en omelett, och sedan sova i våran sköna säng <3
Kommentarer
Trackback
